.

Hmm, nu har jag suttit och lyssnat på Danne flera veckor, som alltid sagt samma sak : Är du stressad - träna ! Mår du typ psykiskt dåligt : träna ! Så träna is the answer .. Jag blir jättelycklig av att träna, men fy satan när det ska vara så hiiiimla jobbiiiigt ! :( så jag orkar inte. Jag gillar att deppa som tusan för jag vet att det förr eller senare kommer bli bra igen. Hmm men nej, allvarligt så borde jag nog hitta ett sätt att få tillbaks "kontrollen" över mitt liv. Make-over form hell. Jag har blivit en bitter drömmare. Synd .. men sant ! =/

De flesta tror väl, som t.ex D, att jag är hur glad som helst. "Den dagen du skulle komma ledsen till skolan och berätta hur dåligt du mår .. skulle jag bli förvånad, du är ju alltid så glad & possitiv". Sant. Men ändå rätt idiotiskt sagt ;S jag menar, alla har problem. Det är bara upp till person från person hur man låter det påverka en, om man låter andra veta det och hur man hanterar problemet. Jag har varit en idiot i hela mitt liv. Jag har förlåtit, förlåtit och förlåtit. Vad har jag fått ut av det nu ? Det är NU alla hemska minnen smäller tillbaks på mig. Jag kan inte ens sova längre. För upptagen med att må dåligt, och ärligt talat gråta. Jag hatar det jag har blivit. Sen när har jag gråtit varenda dag ? ;S jag är inte en gråtar-tjej. Ändå är det jag som hamnade i panik i min säng igår natt när jag tänkte tillbaks på allt den vidriga människan utsatt mig för. Jag tycker ändå det är rätt lugnt .. Alla blir sårade, alla har sina skelett i garderoben, för alla har ändå alltid ngt. Vänner - familj - pojkvän - ngn slags kärlek. Det är därför jag känner mig så bedrövlig nu. Jag ringer ingen längre, fast jag lovat, för jag känner mig i vägen. Som en jävla tapet på väggen. Jag är inte glad inuti mig, så jag orkar inte leka glad heller. Jag har absokut inget stöd från min familj och när jag går ut trean så vet jag tyvärr att det är jag som kommer fly fort som fan bort från Sverige, bort från min familj, bort från alla människor. Antingen till C eller till O .. Bort härifrån iaf, för jag trivs inte här. Jag har klarat alla år för det har bara varit ibland. Men när vi flyttade hit. Det är ingen, absolut ingen som förstår eller vet vad det är jag tvingas leva med hemifrån. Att älska sin mamma mer i hela världen men ändå hata henne, för att hon är den enda människan som kunde räddat mig från allting. Men det gjorde hon inte. Förlåt, men du svek mig. Du har svikit mig i flera år för den människan. Fastän du vet vad han gör. Har gjort. Även om det inte är längre, så är det fortfarande alla kommentarer, att få höra hur oduglig jag är varje dag, och allt jag gör är fel, t.o.m när jag vill bli fadder - jag fick världens utskällning för att jag vill hjälpa folk ! För jag vill känna att jag gör nånting bra i mitt liv, för just nu känns det mest som att jag bara är luft. Jag tror inte på att jag har huvudvärk för att jag är förkyld. Jag har min huvudvärk för att varje gång han kommer in i samma rum som mig så får jag kalabalik-känsla, världens adrenalin-rush, för jag känner att jag måste vara på min vakt och kunna fly. Även om jag inte måste. Men säg det till min hjärna då ! Hela jag vet att det inte är ngt att fly för, det är ju inte som att han våldtar mig eller slår mig, men alla minnen är kvar, och jag känner mig äcklad & kränkt. Det är därför jag inte litar på ngn. Jag måste förlåt säga att jag inte litar på ngn annan människa i denhär världen, än mig själv och Cesar just nu. Inte ens min egen mamma. Hur kan det vara så svårt att förstå för människor ? .. Att man kan skadas av en människa även om man inte blir slagen eller våldtagen. Det är bara ett fåtal människor, högst 10l, som ens vet om min hemlighet men alla verkar ta så lätt på det. Även om allt slutade efter BRIS så är alla minnen kvar. Det är det människor inte förstår. De förstår mig, men tror inte att jag lider av det för det händer ju ingenting längre. Det är minnena som jag lider av mest, och jag håller på att bli galen av dom. Jag vill gå till en psykolog, men jag har ingen lust att berätta hela storyn, som började för ca 10 år sedan. 10 jävla år. Och nu är det ändå ni som ska flytta. Kankske lika bra. Det är det som får mig att orka. Jag vet att om jag bara slipper den vidriga människan så kanske jag kan få tillbaks min självkänsla. 21 DECEMBER. Efter den dagen behöver jag officiellt aldrig mera behöva utstå hans kränkningar. Har jag klarat 10 år, så borde jag väl överleva 8 dagar till ? .. 30 DECEMBER. Då kommer äntligen C hit och jag kan vara med den enda människan som faktiskt känner den riktiga Linda. 5 JANUARI. Då flyttar J hit :)

Och det är julafton om 11 dagar. Borde jag inte klara av det ? Jag har ångest över att behöva vara i samma hus som alla dom människorna. De påstår att de älskar mig, men jag har ärligt aldrig riktigt känt ngn kärlek eller stöd från min familj. Senaste 8 julaftonar har det alltid slutat med att jag "går och lägger mig tidigt" och faktiskt gråter mig till sömns. Så ni som inte gillar julafton, för den är "tråkig". Jag önskar att jag fick ha en stillsam julafton, som faktiskt är tråkig. Men nej, min familj verkar verkligen ha bestämt sig "VI SKA FÖRSTÖRA LINDAS JUL". Som julafton 2006 : han gör en oförlåtlig sak - mamma ropar lite - mormor, som inte ens var inne i rummet när det hände, kommer in .. och totalignorerar mig och tycker att det är helt omöjligt för oss två att hållas sams ! - jag försökte diskret säga till henne att det är han som gjort ngt, inte jag - totalignori, och hon börjar ngälla mig med dendär jävla rösten - hela familjen ignorerar vad som hänt, tar så lätt på det, men inom mig .. tog det så jävla hårt. - Mormor fortsätter muttra - Mamma & pappa går och lägger sig tidigt, för de skall till Spanien - jag konfronterar honom och undrar vad fan han höll på med - alla, precis alla, var emot mig och tyckte jag pratade s-kit - jag gick upp tidigt på kvällen, grät grät grät. Aldrig känt mig så äcklad i hela mitt liv. Jag skulle hellre bli våldtagen ! Fortsatte gråta hela natten - Fortsatte hela dagen efter, och det enda min syster kunde trösta med var att han gjort samma sak mot henne innan, men sen skaffade hon pojkvän ! "Såå, skaffa pojkvän så slutar han kanske".

Hur kan alla ta så lätt på det ? Jag har velat polisanmäla honom tusen gånger, men jag är feg, och har aldrig gjort det för jag älskar farmor. "Jag förstår inte varför du & han alltid ska bråka". Jag antar att du nog inte har så stor kontroll över sin son längre ! .. Och jag kan inte berätta. Hon är den enda som verkligen stödjer mig i min släkt, och jag kan inte berätta. Det skulle ta död på henne. Jag tror ärligt hon skulle få hjärtattack och typ dö på direkten. Ibland är det bara bäst att vara tyst .. le .. och låtsas som att allt är okej [v}