.

Hmm, jag har kanske inte varit världens hejjahejja på att skriva blogg på sistone, men jag tröttnade på att använda bloggen som en klagohörna, if you know what I mean. Mer klagomål åt folket, men faktiskt en gnutta mer glädje .. och det blev mer klagomål än glädje, så pass på hela blogg-grejen ;D Men nu .. har jag mer börjat koncentrera mig på det bra i livet, inte alla idioter i livet :) utan mer .. vara tacksam för det man har, det man inte har och det man kommer att få.

Men nu de senaste dagarna .. veckan .. så har jag börjat tänka om ! Hur jävla trött jag är på att vara denhär bittra fettot. Och då menar jag inte bara TRÖTT .. jag menar verkligen TRÖÖÖÖÖÖÖTT !! Supermegaübertrött på hela skiten .. Så nu ska jag försöka sluta tänka på att Omar verkligen har flyttat .. jag må vara deppig, speciellt eftersom det faktiskt känns lite som att han är den enda som verkligen bryr sig när han frågar hur jag mår, och som alltid svarar på mina sms, direkt .. oavsett om han är på krogen med tjejer eller kollar film. Alltid, direkt. Och mina bittra tankar över pung-pisse (haha, mogen jag är) ska jag inte ens prata om. Men varför ska jag gå runt och vara ledsen ?! Jag menar, P-I (pung-pisse) är inte ens värd att vara bitter på (tro inte att jag tänker på honom på ett sätt som att jag vill ha honom tillbaks, aldrig) och Omar .. okej, puss på dig. Jag gillar dig asmkt. Du är lätt den roligaste människan jag nånsin känt, du och jag får penna till ngt hysteriskt roligt. Du är underbar. Vi hade det underbart, most of the time. Jag saknar dig, du saknar mig. Men jag har kommit på vilken person i mitt liv som är den verkliga glädjen. Cesar Lazarte. Jag har aldrig sagt såhär om en kille eller kompis. Men han är min själsfrände. Spelar ingen roll om vi inte gillar varandra mer än kompisar, hur mkt vi än kommer bråka .. jag har aldrig känt en person som förstår mig så bra, som funkar och verkligen tänker exakt likadant. Och precis samma humor. Det känns så jävla najs men ändå skrämmande. Tänk att det är mindre än en månad tills han kommer hit. Snälla snälla Gud .. jag vet att jag brukar be om skitsaker, som typ "snälla, ge mig dendär perfekta kroppen, mindre näsa, större ögon, bättre hy, just dendär saken, en ny tv, längre hår" men jag bryr mig inte ens om det längre. Får Cesar sitt stipendium, då kan jag fan ha mitt hår som vägrar växa, jag kan ha min dåliga hy .. Jag tror ingen fattar hur mkt detdär stipendiet betyder för mig. Fan mer än för honom. Kompis eller mer. Så länge han är närmare mig. Haha, sen kan väl allt slå slint och vi typ inte gillar varandra som kompisar ens .. men fan, då får jag väl leva med det ! ..

Så .. nu vet ni det .. orsaken varför jag är back to normal and in the game again :) för .. för några veckor sedan, då hade vi typ ingen kontakt på en vecka .. för mig kändes det som fyra månader .. och jag blev så himla pluttig. För då hatade jag verkligen allt och alla. Ville inte ens prata med min mamma, ingen levande varelse på hela jorden. Och tänkte jag på honom så blev jag bara ännu argare. Men .. kanske mitt raseriutbrott var bra .. Fast han blev ledsen. Det var nödvändigt för min glädje. För nu .. det spelar ingen roll hur arg jag är på ngn .. jag behöver bara tänka på honom, och jag blir helt lugn i hela kroppen .. och bara ler .. Jag tror alla människor behöver en sån person. Som man kan tänka på när det blir jobbigt, och som alltid gör en glad :)